Mycket är det man med rätta förfäras av förargas över när det gäller sexualbrottsligheten. Fördjupar man sig i frågan så blir det ännu tydligare vilken krisartad situation det rör sig om – än mer vad som komma skall med nuvarande samhällsutveckling.
Den desinformation, bristande kunskapsbildning och det ointresse som underbyggs och direkt och indirekt återskapas inom vetenskap, rättsväsende, politik och massmedia är grundligt cementerad. Även de som säger sig vara de främsta kvinnliga förkämparna, feministerna, tycks inte ha några som helst problem att vända kvinnorna ryggen i utbyte mot rasistiska poänger på bekostnad av oss nordiska kvinnor.
Detta är dock inga nyheter för den etniskt medvetne. Istället ska jag resonera kring min syn på kvinnors ansvar och uppträdande inför de delvis nya tendenser och trender som framkommer av den, om än bristfälliga och politiskt korrekta, forskningen på området.
Etablissemangets gullegossar lockar
Antalet anmälda våldtäkter har under de senaste två decennierna ökat årligen, sannolikt rör det sig även om en faktisk ökning samt allt fler överfalls- och gruppvåldtäkter.* En avgörande faktor i denna utveckling står att finna i det mångkulturella samhället.** Men inte uteslutande i invandrarnas agerande, utan, enligt min mening, även i bristen på medvetenhet och anpassning hos de svenska kvinnorna. Eller snarare i en social och normativ dekonstruktion av spärrar som att vara avhållsam från främmande kulturella och etniska element, undvika risksituationer samt söka långvariga relationer med en homogen prägel.
Detta är visserligen inte speciellt konstigt, invandrarkillar är ju hela etablissemangets små gullegrisar och vart får svenska tjejer lära sig att akta sig för sådana? Ingenstans – tvärtom! Vidare tycks många kvinnor ha fått för sig att individuell och kollektiv ”frihet” är synonymt med att införliva samhällelig sexualisering, omdömeslöst riskbeteende samt obegränsade sexuella umgängen när, var och hur det än kan tänkas ske, bara för att man ”känner för det” för stunden.
Många unga kvinnor har anammat ett levnadssätt som i det samhälle vi lever i, och inte minst i sådana sammanhang de ofta väljer att befinna sig i, utsätter sig själva för stora risker. Jag är övertygad om att kvinnor, åtminstone i någon mån, är medvetna om detta. Det är spännande, lockande, häftigt och ”alla andra” gör det ju, men helt omedveten om riskerna kan man omöjligt vara. Tvärtom så tycks riskfaktorn fungera som motivation för många svenska kvinnor. Den ultimata alfahannen idag är en mörkhyad ”badboy”, vilket på sätt och vis kan tyckas motsägelsefullt sett till den feministiska diskurs som vill feminisera mannen till oigenkännlighet (vilket få kvinnor egentligen attraheras av).
Ansvar istället för skuld
Nu kan man lockas att tro att jag skuldbelägger kvinnor som blir utsatta för sexuella övergrepp. Det är ju så det automatiskt tolkas om man inte sjunger radikalfeministernas lov och försöker föra kvinnors ansvar och beteende på tal. Men till skillnad från diverse feminister så betraktar inte jag kvinnor som viljelösa objekt vars samtliga handlingar uteslutande bestäms av den patriarkala samhällsstrukturen. Vi har alla ett handlingsutrymme inom vilket vi gör aktiva val. Jag kan till exempel som kvinna låta bli att dricka mig halvt medvetslös, klä mig som en porrskådis och följa med främmande män hem från krogen. Bara där har jag minskat risken att bli våldtagen, även om faran att råka illa ut givetvis, tyvärr, aldrig kan uteslutas.
Hela synsättet på kvinnan som ett objekt, en omedveten varelse oförmögen att agera medvetet och rationellt, utan enbart som en marionett i ett patriarkalt spel alternativt en blåögd, känslostyrd och impulsiv liten flicka, torde vara något som var och en av dessa feminister vänder sig emot.
Att ställa krav på kvinnor och förespråka medvetliggörande, förnuft, måttfullhet och självbevarelsedrift är inte detsamma som att skuldbelägga utsatta kvinnor. Det är heller inte detsamma som att förnedra våldtäktsoffer i domstolar och polisförhör. Vad det främst handlar om är att synliggöra och betona vikten av att kvinnor börjar vidta förebyggande åtgärder; allt från vardagsbeteenden till psykisk och fysisk självförsvarsträning. Detta är inte heller en motsättning till långsiktigt arbete för kvinnors rätt att leva och verka i sitt eget samhälle, utan en direkt nödvändig anpassning i ett eskalerande risksamhälle.
Sexualvanor och påföljande risker
Huruvida svenska unga kvinnors, vilka är de som löper stört risk att drabbas av sexualbrott av det här slaget, sexualvanor förändrats under det senaste decennierna råder det visserligen delade meningar om. Min erfarenhet och upplevelse är dock att så är fallet. Hur som helst så är det synsätt och den livsföring som många tjejer begagnar sig med, och som uppmuntras på bred väg, en påtaglig hälso- och säkerhetsrisk i det mångkulturella samhälle som Sverige är idag.
Många kvinnor lever utifrån övertygelsen att anpassning till det rådande kvinnofientliga klimatet är att kapitulera och acceptera övergrepp. Detta tycks vissa manifestera genom att anamma beteenden som om vi levde i en tillvaro utan påtagliga risker som påföljd av ett naivt, självdestruktivt, hederlöst, ”sexuellt frigjort” och, ärligt talat, många gånger direkt idiotiskt beteende.
Själv både önskar och verkar jag för att vi kvinnor ska kunna röra oss fritt i samhället och att våra förehavanden borde grundas uteslutande på andra spörsmål än rädsla för övergrepp. Nu är så inte fallet. Långt ifrån. Vi kvinnor kan inte fortsätta skutta omkring som lekande lammungar i en hage, när vargen smyger i buskarna bredvid. Överlevnad och utveckling kräver anpassning, alternativet är undergång. Den kvinnliga populationen står på intet sätt utanför sådana naturlagar, sedan kan man förespråka ett idealsamhälle som skyddar de minsta och svagaste hur mycket man vill – samhället är långt ifrån en sådan idyll.
Att värna om kvinnan är inte att enbart och ständigt utmåla och göra henne till ett offer, utan även att ställa krav, ta ansvar och agera.
*Sedan 1995 har antalet anmälda våldtäkter mer än fördubblats. Gruppvåldtäkterna utgör mer än en tiondel av anmälningarna. Se till exempel: Våldtäkt mot person 15 år eller äldre (BRÅ 2008:13). Våldtäkt – en kartläggning av polisanmälda våldtäkter (BRÅ 2005:7). Brottsutvecklingen i Sverige 2001- 2003 (BRÅ 2004:3).
**Invandrare misstänks i dagsläget för 40 procent av våldtäkterna och 57 procent av gruppvåldtäkterna, trots att de är en minoritetsgrupp. För siffror på denna överrepresentation, se exempelvis: Våldtäkt mot person 15 år eller äldre (BRÅ 2008:13). Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet (BRÅ 2005:17).
Framlagda artikel kommer att beröra den av nationalister många gånger illa omtyckta och kritiserade socialkonstruktionismen. Jag vill dock visa att om man håller isär denna teoretiska åskådning från den politiskt korrekta tillämpningen och dit hörande tolkningsföreträde, finner man ett perspektiv med både giltighet och relevans för våra (meta)politiska intressen.
De socialkonstruktionistiska teorierna har under de senaste årtiondena fått ett allt större och bredare utrymme i de human- och samhällsvetenskapliga disciplinerna, men även inom vissa andra vetenskapliga sfärer tillämpas det numera i allt högre grad.
I nationalistiska sammanhang omnämns socialkonstruktionismen inte sällan som ett marxistiskt eller feministiskt påfund, vilket inte är ett rakt igenom felaktigt påstående visserligen, om än förenklat, vars relevans och giltighet starkt ifrågasätts eller rentav fördöms. Men istället för att ifrågasätta socialkonstruktionismens giltighet i sig, är det istället den politiskt korrekta vinklingen och ”censureringen” av perspektivet och dess tillämpning som bör kritiseras, ifrågasättas och ersättas. Ogiltigheten uppstår nämligen när allt påstås vara sociala konstruktioner, samt genom att kontrastera istället för att relatera dessa till biologiska betingelser, för att på så vis gemensamt utgöra en fruktbar förklaring till mänskligt handlande, eller till specifika frågor kring exempelvis etnicitet eller kön.
Idag ges tveklöst ett oproportionerligt och orimligt stort utrymme åt diverse socialkonstruktionister och radikalfeministiska genusvetare i olika sammanhang, vilka drar resonemangen kring bland annat genus och sexualitet till sin yttersta spets, och förbi den in absurdum. Hyllade teoretiker, eller snarare galenpannor, som Judith Butler får till och med en av den ”gamla skolans” feministiska och socialkonstruktionistiska förgrundsfigurer; Simone de Beauvoir, att framstå som relativt konservativ i dagens ljus. I deras mått mätt det vill säga. Det är då viktigt att se igenom detta och förmå skilja på socialkonstruktivismen som teoretiskt perspektiv och denna som en produkt av en politiskt korrekta agenda. Ett rimligt förklaringsutrymme är vad som bör förespråkas, inte att byta ut en teoretisk hegemoni mot en annan.
Rasbegreppet
Att helt frångå socialkonstruktionistiska, sociologiska eller socialpsykologiska aspekter i exempelvis etnicitetsfrågor, och enbart tala i biologiska, rasmässiga termer ger en väldigt begränsad bild av en komplex fråga. Det som förenar till exempel oss svenskar är nämligen mer än bara vår biologiska tillhörighet, vi delar även en kollektiv social tillhörighet. En tillhörighet som bland annat tar sig i uttryck i den svenska kulturen och identiteten. Med andra ord uttryck som inte är konstanta, utan kommer som en följd av just kombinationen av biologiska och socialt konstruerade faktorer. Det är således inte en fråga om arv eller miljö, utan om arv och miljö.
Rasbegreppet ligger oss alltså inte bara till last på grund av sin politiska laddning, därmed inte sagt att vi inte bör tala om ras alls eller att det inte existerar olika raser, det ligger oss även till last då det ger en ofullständig och förenklad bild av den etniska tillhörigheten, identiteten och symbolismen. Inte minst om man vill förstå och påverka det generellt mänskliga handlandet, såväl som olika etniciteters särpräglade beteendemönster, bör man ha denna samverkan med i beräkningen.
Normativitet
En grundläggande beståndsdel i de socialkonstruktionistiska teorierna är normativitet. Normer tillsammans med biologiska förutsättningar och betingelser har en sammanhållande funktion för varje samhälle, oavsett storlek och övrig karaktär. Att hålla ihop ett samhälle utan normer är att betrakta som en anomali, utan dessa skulle social interaktion och samhällelig enhetlighet, struktur och organiserig inte kunna existera.
Inte sällan söker människor, i detta fall nationalister, efter enkla svar på frågor som vems fel det är med olika samhällsyttringar eller företeelser. Vem som är enskilt ansvarig för snedvridna utseendeideal, för nedmonteringen av kärnfamiljen eller för den utbredda svenskfientligheten. Visst finns det tillfällen då exempelvis en enskild makthavare är personligt ansvarig och bör ställas mot väggen, vissa individer besitter trots allt en stor makt och ett påtagligt inflytande över en mängd människors liv genom de beslut de fattar – både direkt och indirekt. Och givetvis kan en frihetsberövad våldtäktsman inte begå några brott när denne sitter inlåst. Men vill man förklara, förstå och påverka de tendenser, situationer och händelser vi ser runt om oss, räcker det sällan med att leta efter det enklaste svaret eller lösningen. Värt att tillägga här är dock att detta inte är en motsättning till att betona, förespråka och själv tillämpa ett personligt ansvar samt att se den enskilde individens förändringspotential och handlingsutrymme. Vi är att betrakta som både subjekt och objekt, inte antingen eller. Det är så socialt vedertagna normer fungerar; plocka bort ett kort och korthuset kommer fortfarande att bäras upp.
Etnisk normalisering
I det nutida Sverige är det för det kritiska ögat påtagligt hur det sker en avsiktlig och systematisk normalisering av främmande etniska element, från den största till den allra minsta samhälleliga beståndsdel: Religioner, kulturer, språk, livsstilar, jargonger, traditioner, musik, matvaror, kläder och så vidare, och så vidare. Denna etniska normalisering[1] utgör en form av informell kvotering av människor och företeelser, och förekommer på så gott som samtliga nivåer och i varje vrå av de samhälleliga- och sociala rummen. Det blir en del av allas vardag och något vi alla tvingas förhålla oss till på ett eller annat sätt i allehanda vardagliga sammanhang. Detta sker antingen direkt eller indirekt, men vi kan så gott som aldrig ställa oss utanför det eller förskonas från denna normativitet och dess följder.
Reklamen som normbildande process
Jag tänkte exemplifiera denna etniska normalisering med en personlig observation. I mitten av 1990-talet, eller kanske tidigare, förekom det vid enstaka tillfällen att invandrare var med i olika reklamsammanhang. Det var främst som en rolig, vågad, ungdomlig och modern grej. Poängen med dessa främmande etniska inslag var ofta invandraren som avvikare eller normbrytare, om än, såklart, inte på något negativt sätt. Kontraster kunde gärna finnas med, som en äldre svensk kvinna tillsammans med en ung invandrarkille med ”förortsslang”. Invandrarens roll i egenskap av invandrare stod här i fokus. Med tiden har denna bild påtagligt utvecklats och förändrats. Invandraren i dagens reklam är inte längre där enbart i egenskap av invandrare, utan som vilken svensk som helst. Alternativt för att hylla och föra fram de etniskt avvikande idealen som en del av den ”moderna, nutida svenskheten”. Invandraren förekommer i vitt skilda roller, gärna som sakkunnig och respektingivande samt alltid, underförstått, som en icke avvikande representant för de svenska medborgarna. Det görs inte längre någon sak av exempelvis deras brytning, det är numera att betrakta som ett vardagligt, ”naturligt” och vedertaget inslag i mediala samt andra offentliga och vardagliga sammanhang.
Men inte bara kvalitativt har den etniska normativiteten i reklamen genomgått en utveckling. En kanske ännu större förändring ligger i kvantiteten. Invandrarna i reklamsammanhang är märkbart överrepresenterade i förhållande till deras populationsstorlek, något som enligt mig är att betrakta som en mer eller mindre medveten ideologisk och strategisk informell inkvotering. En sådan medvetenhet ligger till grund för många olika förehavanden nu för tiden, exempelvis som att man inte nämner etnisk tillhörighet, alternativt definierar alla som ”svenskar”, vid brottsrapportering. Vidare har även reklamen börjat rikta sig till invandrare som konsumentgrupp, vilket är ytterligare ett steg i denna etniska normalisering. Nyligen såg jag till exempel en mobiloperatör som gjorde reklam för billiga samtal till ett visst urval av länder under Ramadan. Ni vet den där främmande högtiden som alla och envar av oss svenskar numera tydligen ska ta i beaktning.
Vad detta exempel visar ett kort prov på är hur normer förskjuts och förändras i en långtgående process. Liknande normativa processer förekommer, som jag nämnde, inom så gott som samtliga samhälleliga sfärer, och sammantaget bildar dessa pusselbitar ett tydligt och inflytelserikt motiv. Den ”obligatoriska invandraren” är inte längre enbart inplockad för att legitimera ett sammanhang eller plocka pk-poäng genom att bara synas eller visas upp. Invandraren är mer och mer att betrakta som en del av en överordnad grupp, med utökad rätt att ställa krav och föra fram (läs tvinga på oss) sitt perspektiv, sin kultur och så vidare. Detta för att vi svenskar genom vår “rasistiska historia” står i skuld till dem. Man skulle kunna se det som ett etniskt baserat kulturellt kapital, som liksom andra kapital för med sig fördelar, makt och inflytande för dess innehavare. Ett kapital vår egen etnicitet inte för med sig.
Att synliggöra det osynliga
Typiskt för normer är deras osynlighet. Ofta ses de inte som konstruktioner utan som något naturligt, något som ”bara är”. Det rör sig många gånger om små och till synes obetydliga saker, som reklam, men sammantaget utgör det en grund för den föreställningsvärld vi lever i, utifrån vilken vi skapar vår förståelse och tolkar vår omvärld, våra uppfattningar och handlingar. På grund av detta är det vanligt att gemene man eller kvinna har svårt att sätta fingret på vad som sker och att ikläda detta ord. Det är mer en känsla av att någonting har skett. Ser man tio år tillbaks är skillnaden markant, men hur blev det så? Är man omedveten om de etniska normativa processer vi är utsatta för, och själva ofta är en del av, är dessa svåra att skönja och just sätta fingret på. En viktig uppgift för oss nationalister är således att hjälpa den svenske medborgaren att sätta ord på dessa känslor och svårgreppbara upplevelser. Eller att kasta nytt ljus över dem och visa att det finns alternativ till etablissemangets politiskt korrekta normer, dogmer och Sanningar.
Konklusion
Socialkonstruktionismen bör ses som ett perspektiv som kan hjälpa oss att förstå mänskligt handlande och företeelser som vi beskådar i vår samtid. Men i detta medvetliggörande ligger inte bara förståelse för det som sker, utan även kunskap om hur sådana sociala processer kan omformas i linje med vår ideologiska övertygelse och kamp. Många av de frågor som adresseras av nationalister är av en social, kulturell och metapolitisk karaktär; företeelser som inte står skrivna i våra gener. För vore så fallet skulle förändringspotentialen för oss som politiska aktörer vara påtagligt begränsad ändå.
Vi vill inte förändra till exempel de genetiskt betingade könsrelaterade olikheterna. Vad vi istället vill är att skapa en kultur och ett samhälle där dessa kan bejakas och bana väg för hälsa, funktion och harmoni. I det nutida samhället är så inte fallet. Anledningen till att vi ser kärnfamiljen monteras ned, män som feminiseras och kvinnor som maskuliniseras samt en gedigen svensk kultur som vittrar sönder i händerna på mångkulturens lakejer, är att människan inte enbart är genetiskt programmerad. Det är bara några exempel på konsekvenser som sociala konstruktioner kan åsamka både folk och samhälle.
Att människan som sociologisk och kulturell varelse, och det samhälle hon lever och verkar i, kan påverkas på detta sätt talar sitt tydliga språk vad gäller de sociala konstruktionernas inverkan och betydelse. Men likväl som denna normbildning kan gå emot det samhälle vi vill skapa, kan den alltså formas i vår egen riktning. Den kan användas för våra intressen, för att synliggöra, förklara, förstå, påverka och förändra ett söndertrasat samhälle, ett ockuperat land och ett splittrat folk.
[1] Etnisk normalisering syftar i det här fallet på de främmande, utomnordiska/-europeiska etniciteterna.
På det den moderna marknadens smörgåsbord är allt och alla en saluförd vara. Marknadens logik och praxis, aktivt understödd och delvis skapad av diverse medier, sipprar nedåt i samhällskroppen och påverkar alla dess skikt och beståndsdelar. Här är inget heligt och ingen fredad. Allting har en prislapp, oavsett om kapitalet är ekonomiskt eller socialt. Denna marknad är i många av sina praktiska uttryck direkt ovärdig. Men idag tycks även värdigheten i sig ha fått ett pris som den kan säljas för.
Integritet, självrespekt, hälsa, ärlighet, måttfullhet och heder är egenskaper och värden man åtminstone skulle hoppas stod fasta som tidlösa kompasser för människan att kunna orientera sig efter. Men dessa är idag till salu, i vissa fall till rena vrakpriserna. Dess ursprungliga meningar och betydelser är utbytbara på basis av marknadens rationalitet om utbud och efterfrågan, och dessutom i avsaknad av grundläggande etiska principer och värden. Priset för köparen är sällan högt, men priset för säljaren kan bli obetalbart.
I vad som till synes är människors desperata jakt på, i grund och botten, bekräftelse och lycka har de moderna sätten att försöka tillfredsställa dessa fundamentala behov tagits i uttryck där själva värdigheten, integriteten och självrespekten används som insats.
I min förra artikel beskrev jag hur djuren faller offer för marknaden. Nedan kommer jag resonera kring hur kvinnan och kvinnobilden omformats till förmån för den moderna marknaden och dess sätt att reducera fundamentala, andliga och identitetsskapande värden till varor. Jag kommer även i korthet att ge exempel på hur jag anser att den nationalistiska rörelsen bör agera i försök att utgöra en motvikt till marknadens kvinnoideal.
Kvinnornas marknadsanpassning
Unga kvinnor är en lönsam grupp på den moderna marknaden. Kropp och sexualitet är hårdvaluta, men i konkurrensen om det begränsade utrymmet gäller det att tänja på gränserna. Kosta vad det kosta vill – och det gör det. Kvinnor, eller inte sällan unga flickor, är alltför lättköpta och säljer gärna ut sig själva enligt marknadens mått.
Paris Hilton och Victoria Silvstedt – ikoner, produkter och förebilder. Den senare sägs besitta en nämnvärd intelligens, men framställer sig som en korkad bimbo för att införliva myten om sig själv utifrån marknadens krav och förväntningar av en attraktiv produkt. Dessa kvinnor företräder ett nutida ideal som massvis med tjejer eftersträvar. De har ådragit sig sina roller och karriärer som förebilder genom oavbrutet festande och shoppande, genom otrohet, utvik och sexuell lössläppthet – allt till allmän beskådan och beundran.
Vad det är många av dessa förebilder, och kanske än mer deras beundrare, ägnar sig åt är ett ovärdigt och riskfyllt beteende, där förnuftet, hedern, självrespekten och intellektet tyckts fått ge vika för det eftersträvansvärda, det upphöjda ideal som ”alla” unga kvinnor drömmer om. Kändisskap, pengar, frihet, lycka, skönhet, uppmärksamhet, kärlek; vad det nu än är som dessa tjejer söker när de skickar nakenbilder till främlingar över Internet, går på skolfester klädda som Playboy-bunnies, viker ut sina kroppar och sina privatliv i tidningar, deltar i dokusåpor och det ena med det tredje så blir konsekvensen av denna marknadsanpassning till mer än en individuell fråga. Det är även att betrakta som ett angrepp mot både (den värdiga) kvinnligheten i sig och den föreställningsvärld som upprätthåller en sådan (värdig) kvinnobild. Men också mot de fundamentala värden som inte borde få lov att reduceras till saluförda varor.
Ett normaliserat och kollektivt självskadebeteende, en katt- och råttalek utan slut där man likt klockan går och går men aldrig kommer till dörren. Problemet är att priset tjejerna betalar många gånger är oerhört högt och under jaktens gång riskerar man alltså inte bara att skada sig själv, man är även en aktiv del av upprätthållandet av dessa ovärdiga och skadliga samhällstendenser och normer. Dessa kvinnor kan omöjligt betraktas enbart som offer eller objekt, de gör sina egna destruktiva val och de införlivar själva detta masshandlande. Men på samma gång som de är en aktiv del av detta skapande är de faktiskt även offer för den marknad som de så gladeligen införlivar. Det ligger både vinster och förluster i denna dynamik, men medan vinsterna vanligtvis är kortsiktiga är förlusterna och riskerna så mycket större. Värdigheten må vara en vara lätt att sälja, men ack så svår att köpa tillbaka.
När marknaden krockar med mångkulturen
Kvinnor som lagt värdigheten, självbevarelsedriften och självrespekten på hyllan löper dessutom stor risk att råka än mer illa ut när mångkulturens yttringar gör sig gällande. Inte minst när kvinnor i allt högre grad börjar hänge sig åt vissa av de traditionellt manliga domänerna och beteendena så medföljer faror, mer än någonsin i och med det mångkulturella risksamhället. Många är vi nog som häpnas och förfäras över den oanständighet och till synes totala avsaknad av självbevarelsedrift som tycks styra över många kvinnors förehavanden. Denna utsatthet lär fortsätta att eskalera, deras hälsa och säkerhet tycks vara av underordnad betydelse på den moderna marknaden i etnomasochismens Sverige.
Kvinnoideal
En fråga som blir relevant att ställa sig i sammanhanget är hur vi som oppositionell samhällskritisk politisk och social rörelse kan utforma och utgöra en motvikt, eller ett alternativ, till den marknadsanpassade, destruktiva kvinnobilden och kvinnoidealet. Men även ett alternativ till radikalfeminismens könsmasochistiska ideal. Detta är en omfattande diskussion i sig som jag endast kommer att resonera ytligt och outtömmande kring.
Viljan till förändring måste först och främst initieras av individen själv. Människors förutsättningar och medvetenhet kan man i viss mån påverka, men utan en personligt förankrad vilja och övertygelse kan ingen reell och bestående förändring ske. Självdestruktivitet bottnar i mental ohälsa, och ohälsan tenderar att bli alltmer utbredd bland flickor och unga kvinnor idag. Vi kan inte förändra hela marknaden, men vi kan påverka förutsättningarna hos exempelvis våra barn och närstående så att de kan hantera utsatthet och prövningar bättre.
Att skapa alternativa ideal medför även att det behövs en rekrytering av kvinnor som införlivar dessa ideal. Nationalismen behöver således göras mer tilltalande för kvinnor. Men inte minst anser jag att den snedrekrytering som föreligger, till exempel i ålder och utbildningsnivå, behöver åtgärdas. Nationalismen är i mångt och mycket en ungdomskultur i Sverige än så länge, till synes än mer vad gäller kvinnor än män. Detta ligger oss till last vad gäller folklig förankring, rekryteringsmöjligheter och politiskt förändringspotential, men även för den inre sammansättningen och normbildningen. Man kan bland annat konstatera att det finns ett stort behov av kvinnliga förebilder inom våra led.
Vidare behöver ett sunt kvinnoideal förespråkas, men än mer tillämpas, i både teori och praktik. Att synliggöra kvinnan och det kvinnoideal vi förespråkar teoretiskt och historiskt är givetvis av betydelse. Men jag vill mena att det är än viktigare de förespråkade idealen anammas rent praktiskt, och efterlevs av såväl män som kvinnor genom deras eget handlande. Detta ställer givetvis krav på överensstämmelse mellan förespråkat och tillämpat ideal; kvinnorollen bör vara tidsenlig och verklighetsanpassad.
En annan fråga av vikt för sammanhanget är att vi förmår vara nyanserade i synen på kvinnor som grupp. Det måste således finna utrymme för individuella nyanser, egenskaper och behov. En sådan diversion bör betraktas som en tillgång och inget annat. Nyansering är även av betydelse vad gäller synen på kvinnofrågor. Det är ett misstag att kategoriskt avfärda sådana som feminism, och än mer som radikalfeminism. För att omfatta kvinnor i en social och politisk gemenskap behöver rimligtvis kvinnofrågor, såväl som frågor som intresserar kvinnor, att vara ett naturligt inslag.
Slutligen vill jag påtala vikten av kunskapsbildning bland de kvinnliga nationalisterna, både ideologiskt som utbildningsmässigt. Den påtagliga eftersläpning som föreligger på området för kvinnornas del bör ses som en oönskad nackdel. Vi måste även våga vara självkritiska, våga ställa krav på såväl oss som rörelse som på oss själva samt på andra kvinnor och män, för att kunna vidareutvecklas.
Idag, början av 2000-talet, klassas djurrättsfrågor vanligen som en vänsterangelägenhet. För hundra år sedan var det en fråga som engagerade främst kvinnor ur den övre medel- och överklassen. Under den senare delen av 1990-talet var djurrättsrörelsen en av de starkast profilerade sociala och politiska rörelserna i Sverige. Den stod för en omfattande aktivism som med stor genomslagskraft satte tydliga spår i det offentliga rummet.
För många blev djurrättsfrågan under denna period även en privat angelägenhet. Få politiska rörelser har aktualiserat och praktiserat parollen ”det personliga är politiskt” i så hög grad som just djurrättsrörelsen på 1990-talet. Det sågs för många som en förutsättning för djurrättsligt engagemang att man genom det personliga handlandet tog ställning mot djurförtryck och gjorde vad man kunde för att inte själv vara en del av det problem man ville bekämpa. Konsekvensen blev att hundratals ungdomar inte bara aktiverade sig i dessa frågor, utan även blev veganer och vegetarianer.
Vad gäller praktiserandet av det politiska ställningstagandet var, och är, djurrättsrörelsen enligt mitt synsätt föredömlig. Å andra sidan kan kanske just detta ha varit en av flera orsaker till att den på 90-talet massiva vegan- och djurrättsvågen klingade av rejält i början av detta sekel. Man blev kanske för kompromisslös i sina krav på sig själv och ställde väl höga förhoppningar till omvärlden på förändring. Men nu när stormen bedarrat har djurrättsfrågan rotat sig i det politiska och samhälleliga rummet på ett sätt som troligtvis inte skett utan att stormen infunnit sig.
Det finns många perspektiv med vilka djurrättsfrågan kan betraktas. Nedan kommer jag i korthet att beskriva några av dessa, men med en viss tonvikt på vad man kan kalla ett nationalistiskt perspektiv. Det torde bara genom en sådan outtömmande genomgång stå klart att vänsterkopplingen inte ligger i den djurrättsliga sakfrågan, utan istället är en följd av politiska konstruktioner och agendor. Konstruktioner som jag anser bör brytas genom att olika djurrätts- och djurskyddsfrågor tydligare förs upp på den nationalistiska agendan.
Etiskt perspektiv
Etiskt sett kan djurs rättigheter betraktas och omfattas på olika nivåer. Enkelt beskrivet kan man skilja mellan djurrätt och djurskydd, där det förstnämnda ifrågasätter huruvida människan har rätt att utnyttja djur överhuvudtaget för sin egen vinnings, bekvämlighets eller nöjes skull. Åtminstone så länge det inte är avgörande för den direkta överlevnaden. Djurskyddssynen ser istället att människan i viss mån besitter en sådan rätt, men att djuren så långt det är möjligt skall förskonas från ”onödigt lidande”. Just synen på vad som definieras som onödigt och inte utgör en av de stora stötestenarna och skiljelinjerna i den etiska frågan.
De flesta svenskar lär skriva under på det senare alternativet; att djur skall skyddas och skonas från “onödigt lidande”. Men trots det råder det en stor okunskap och omedvetenhet i hur så verkligen sker. Mångas insyn i djurens faktiska förhållanden sträcker sig allt som oftast inte längre än till rena propagandakällor. Det är många gånger en vetskap som de flesta inte vill tillskansa sig, då det är en sanning man hellre är bekymmersfritt ovetande om.
Nationalistiskt perspektiv
Sverige har kulturellt och historiskt i mångt och mycket varit ett föregångsland vad gäller en förhållandevis sund och human djurhållning och djursyn. De svenska djurskyddslagarna är, åtminstone på pappret, föredömliga. Men även den svenska djurhållningen har under de senaste årtiondena genomgått en slags industrialisering och präglas i hög utsträckning av globalistiska återverkningar.
Ur ett nationalistiskt perspektiv kan ett antal större och mindre djurrätts- och djurskyddsfrågor lyftas fram. Förutom själva sakfrågorna kan ett nationalistiskt synsätt även bidra till att belysa hur integrationen av främmande kulturer och etniciteter i det svenska samhället får direkta och indirekta implikationer för djuren, då deras intressen får stå tillbaks när de står i motsats till invandrarnas intressen. Precis som för svenskarna står invandrarnas etniska kapital i en betydligt högre kurs än djurens. Detta betyder inte att djurrättsfrågan bör föras fram enkom för att synliggöra mångkulturens baksidor, men då det föreligger gemensamheter i frågorna kan de med fördel kombinderas. Vidare kan det vara värdefullt att synliggöra frågor som kontrasterar mot den gängse misskrediterande och snedvridna schablonbilden av nationalister och nationalistiska agendor.
En faktor i denna samtidsutveckling ligger således i mångkulturens etablering och fördjupning. Det råder som sagt ingen tvekan om att djurs intressen sätts på undantag i mångkulturens, etnomasochismens och det politiskt korrekta Sverige. Denna samhällsutveckling kommer med stor sannolikhet innebära att intresekonflikten mellan djurs rättigheter, den svenska djursynen och främmande kulturers djursyn blir allt mer påtaglig. En utveckling som inte ligger i djurens intresse, utan som istället lär ske på deras bekostnad.
Halal- och kosherslakt är paradexempel på företeelser som specifika invandrargrupper i allt högre ordalag börjat kräva.[1] Givetvis med förevändningen att det är rasistiskt och antisemitiskt att förvägra muslimer och judar deras kulturella, etniska och religiösa rättigheter, även fast de själva valt att bosätta sig i Sverige där helt andra lagar, seder och bruk anammas. Även Diskrimineringsombudsmannen kräver uttalat en lagändring kring dessa slaktmetoder i religionsfrihetens namn och vissa riksdagspolitiker driver frågan hårt. Att importera och sälja sådant kött i de svenska livsmedelsbutikerna är däremot fullt lagligt.
Att införliva invandrarnas krav på kulturellt och etiskt främmande slaktmetoder kommer sätta en ny agenda i den svenska djurhållningen och djursynen. Sett ur ett vidare perspektiv är detta ett steg längre bort från ett etniskt homogent och välmående Sverige med allt vad det innebär i förändrade normer, levnadssätt, kulturformationer och lagstiftan. Personligen ser jag detta, alltså principsaken och dess konsekvenser, som det tyngst vägande skälet mot att ge efter för exempelvis kraven på halal-och kosherslakt. För ur ett strikt lidandeperspektiv finns det redan i dagens Sverige företeelser som innebär minst lika mycket lidande för djuren som denna slakt medför. Men även ur djurens synvinkel vore det givetvis ett stort steg bakåt om sådana företeelser tilläts.
Europeiska Unionen
Även det svenska EU-medlemskapet har gjort det svårare för Sverige att bevara sin relativt sett djurvänliga hållning samt ett nationellt självbestämmande i sådana frågor. Den Europeiska unionen kan inte ses som annat än ett stort bakslag vad gäller bevarandet och implicerandet av den svenska djurhållningen. Nedan följer två av många exempel på sådana återverkningar.
En fråga som många gånger varit uppe på tapeten då djuren i EU uppmärksammas och debetteras är slaktransporterna inom unionen. Sex miljoner levande djur fraktas varje år för att slaktas på olika ställen runt om i Europa. Sverige är inte undantaget, vare sig som importör eller exportör av både kött och levande djur. Från Sverige har de senaste åren levande kor och tjurar skickats till Jordanien, Turkiet, Norge, Vitryssland samt Serbien. Dessa slakttransporter är subventionerade via exportbidrag från EU och administreras av Jordbruksverket.[2]
Ett annat exempel gäller fisket. Samtidigt som dryga åttio procent av EU:s fiskevatten är överfiskade och många av de viktigaste fiskarterna hotas av utrotning, ger den Europeiska unionen 9-12 miljarder kronor i bidrag till fiskeindustrin varje år. Syftet är att understödja denna näring, samtidigt som arbetet med ett långsiktigt bevarande är synnerligen undermåligt. Dessutom sker ett omfattande orapporterat och illegalt fiske, som till exempel Polens torskfiske i Östersjön.[3]
Globalistiskt perspektiv
Globalismens fördjupning har fått till följd att det är rent omöjligt att bibehålla en svensk linje i djurrättsfrågor. Djurhållningen får en allt mer global prägel som, för både den enskilde konsumenten och Sverige som nation, är mer eller mindre omöjligt att värja sig emot eller välja bort när småskalig och lokal produktion i allt högre grad ersätts av dess motsats.
Hundar som flås på pälsfarmer i Kina slutar som pälsdetaljer på jackor i svensk handel. För någon vecka sedan uppmärksammade massmedia hur australiensiska ullproducenter systematiskt bedriver så kallad mulesting[4]; ull som sedermera återfinns i kläder på bland annat den svenska marknaden. Exempel som dessa, uttryck för hur globalismen knyter plågsamt djurutnyttjande i världens länder tätare samman, finns det hur många som helst av idag. Djurens förhållanden i Sverige påverkas av vad som händer i andra delar av världen och vice versa, och blir genom den globala handeln således även en angelägenhet för svenskarna som konsumenter och Sverige som en del av den globalistiska världsordningen. Detta i sin tur gör det hela mycket svårpåverkbart då insynen i de olika produktionsstegen i hög grad kompliceras eller rentav saknas.
Kapitalismen
Djurs intressen konkurrerar allt som oftast mot kapitalistiska intressen. I den nutida praktiken är denna intressekonflikt en grundläggande och många gånger avgörande orsak till varför djurs rättigheter och livskvalité så ofta blir lidande. Det är också just plånboken som vanligen får avgöra hur etiska människor är i sin egen konsumtion.
Djurförtryck är rent teoretiskt inget inneboende i kapitalismen, men på det sätt som samhället är ordnat idag är det en oundviklig konsekvens av den kapitalkistiska logikens praxis. Djur definieras som egendom och när relationen människa – djur och deras specifika intressen står i konflikt med varandra kommer den part som räknas som “egendom” aldrig att vinna.
Den ekonomiska ekvationen blir därför i regel att ju mer man kan spara in under produktionsprocessen, desto mer pengar kan man tjäna på slutprodukten. Ska man sälja en fryst kyckling för tjugo-trettio kronor kilot betyder det att livskvalitén för den enskilda kycklingen bestäms utifrån denna ekonomiska kalkylering. Det är ju lätt att hävda att marknaden bara ger konsumenterna vad det vill ha. Det är dock ett förenklat resonemang. Dels så skapar prissättningen och utbudet en norm kring vilken vanor skapas, både individuellt, socialt och kulturellt. Dels så står människors val i relation till medvetenhet och handlingsutrymme. Marknaden svarar alltså inte bara mot en efterfrågan, utan den formar och skapar även en specifik efterfrågan.
Sverige idealiskt?
Fritt strövande kossor i ett öppet svenskt landskap eller höns som spatserar runt pickandes på bondgårdens baksida har under lång tid fått företräda sinnebilden av svensk djurhållning. Det är så de flesta av oss vill att det ska vara. Det finns dock mycket att jobba med även inom Sveriges gränser när det kommer till djurrätt och djurskydd. Nedan följer tre exempel:
Djurförsöken ökar samtidigt som anslagen till alternativ forskning halverades förra året. Under 2000-talet har antalet djur som används i försök varje år legat mellan 400 000 och 1,3 miljoner. En hel del större djurarter används dock upprepade gånger i försök, men de räknas bara en gång av dessa.[5]
1 5000 000 minkar, 2000 chinchillor och tusentals kaniner får leva miserabla liv i små gallerburar och sätta livet till på Sveriges pälsfarmer varje år, enbart för att deras pälsar ska användas till onödiga lyxvaror. Flera europeiska länder har under senare år helt eller delvis förbjudit pälsfarmning, men trots folkligt stöd har ett totalförbud inte införts i Sverige.[6]
Drygt sex miljoner höns finns inom äggindustrin. Dessa är ”lönsamma” i ungefär ett och ett halvt år, varpå de sedan dödas. 94 procent av dessa får aldrig vistas utomhus. Hönorna lever mycket trångt och stressigt, och än idag finns det hönserier i Sverige som använder bursystem som egentligen är olagliga.[7]
Vidare läsning samt länkar
Regan, T. (1999). Djurens Rättigheter.
Gålmark, L. (1998). Djurrätt.
Singer, P. (1999). Djurens frigörelse.
Best, S & Nocel, A. (2004). Terrorists or freedomfighters?
[1] Traditionell halalslakt säger att djuret inte får vara bedövat, halspulsådern snittas på djuret som ska vara vänt mot Mecka och slakten ska ske under överinseende av en rättroende muslim. Djuret förblöder alltså till döds. Den halalslakt av fjäderfän som är tillåten i Sverige idag genomförs utan de religiösa inslagen samt med föregående bedövning. Kosherslakt går till på likannde sätt, men man accepterar under inga omständigheter att djuret är bedövat.
[2] Djurskyddet
[3] Svenska Dagbladet
[4] Mulesing är en metod som innebär att stora hud- och köttstycken skärs bort från lammens bakdelar helt utan smärtlindring. Metoden används för att minska risken för angrepp av fluglarver. Trots att det finns andra humana metoder fortsätter Australiens ullindustri att använda denna primitiva och smärtsamma metod.
[5]Stiftelsen forskning utan djurförsök
[6] Djurens Rätt
[7] Djurens Rätt
En omtalad företeelse i såväl vetenskapliga som massmediala sammanhang är den ohälsa som många gånger följer för invandrarna i mångkulturens fotspår. Som kring det inte sällan omskrivna fenomenet ”att vara mitt emellan två kulturer”. I denna diskussion brukar det målas upp en bild av hur invandrare, främst ur den andra generationen, ofta genomlever en kris och ohälsosam splittring i den etniska och kulturella identiteten. De upplever sig inte som ”svenskar”, men känner sig inte heller helt hemma i sin egen kultur.
I samband med detta brukar det också skildras hur invandrare som grupp i hög grad värnar om medvetenheten och bevarandet av den egna kulturen och traditionen; man vill inte ”bli för svensk”.
Indirekt visar de här resonemangen på en viss medvetenhet kring betydelsen av etnisk och kulturell identifikation för invandrarnas individuella och kollektiva hälsotillstånd. En logisk slutledning vore naturligtvis att även svenskar har ett sådant behov, men någon sådan logik finns inte utrymme för i den politiskt korrekta hegemonin.
Det talar också emot den föreställning som många politiker vill göra gällande, nämligen att alla invandrare egentligen vill ”bli svenskar” och att segregation enbart beror på att det svenska samhället är rasistiskt och tvingar in invandrarna i ”ghetton”, arbetslöshet och socialt utanförskap. Istället menar jag att man bör förstå att den segregering som fördjupas för var dag, sker, med individuella undantag givetvis, genom en fri vilja från båda håll. En vilja stark nog hos både invandrare och svenskar att stå emot allehanda initiativ till integration och etnisk sammanblandning. Inte ens de mest högljudda multikultiförespråkande politikerna väljer att tillämpa sin egen integreringspolitik i praktiken, utan bor i helsvenska områden på betryggande avstånd från sina kära skötebarn. Alltså: invandrarna söker sig till varandra, till områden och sammanhang där de känner sig hemma. Samtidigt försöker svenskarna, i mån av resurser, att söka sig bort från dessa sfärer till svenska gemenskaper.
Etnisk och kulturell identifikation
Resonemangen kring ohälsa hos invandrare som en följd av mångkulturen har, som framgår enligt ovan, flera gemensamma nämnare med ett etnopluralistiskt tankesätt. Som också det påtalar vikten av etnisk och kulturell identitet och särskillnad för såväl folkligt som samhälleligt välmående. En väsentlig skillnad mellan de etnomasochistiska och etnopluralistiska resonemangen ligger i vilka åtgärder man förespråkar för ohälsa som konsekvens av multikultisamhället.
I det mångkulturella Sverige frigörs allt större sociala och ekonomiska resurser för främmande etniciteters möjlighet att främja och bejaka den egna etniska och kulturella identifikationen. Det är något som i sann politisk korrekt och etnomasochistisk anda skall respekteras, eller rentav hyllas, och det svenska samhället formas kring. Något givet som svenskarna har att acceptera utan protester, trots att det sker på bekostnad av det svenska folkets välbefinnande och deras egen etniska och kulturella identifikation. Detta är alltså en rättighet som främmande etniska grupper har i Sverige, men som svenskarna själva inte längre besitter.
”Vi och dom-känslan” som de politiskt korrekta så ofta förfasas över, ses således som destruktiv och farlig enbart när den anammas av svenskar, och inte från diverse invandrargrupper. Jo, bristen på logik är sannerligen slående. Men man får hålla i minnet att den politiska korrektheten svarar under sina egna självskrivna, irrationella lagar.
Kulturell särskillnad
Trots att det alltså i viss mån råder en medvetenhet kring den etniska och kulturella identitetens betydelse för en folkgrupps välmående och balans, och samtidigt som det svenska samhället i allt högre grad anpassas för att tillmötesgå dessa behov för de icke-svenska folkgrupperna, så blir den svenska kulturen och identiteten i allt högre grad osynliggjord, undanträngd och omintetgjord. Vissa tycks mena att det inte längre går att tala om någon genuin svensk kultur, eller åtminstone att det inte finns något större värde i att bevara denna kultur (Mona Sahlin någon?). Idag definieras ”svensk” som något slags självvalt, subjektivt sinnestillstånd, som vem som helst kan anamma och göra till sitt: ”Svensk är man om man själv beskriver sig som svensk”, brukar det låta.
Det må vara en sak att den egna kulturen är mer osynlig för att man är ”hemmablind” och mer betraktar den som något ”naturligt” som bara finns där utan att man reflekterar aktivt över den. Varpå en främmande, avvikande kultur därför blir lättare att urskilja. Detta förringar dock inte den svenska kulturens existens, genuina innehåll eller dess värde för den svenska folkhälsan och för det svenska samhället som ett sammanlänkande och gemenskaphetsfrämjande socialt kitt.
Vår kulturs innehåll och form är inte slumpmässigt tillkommen. Den är ett resultat av vårt folks etniska arv och egenskaper i kombination med historiska och sociologiska implikationer. Kulturen är inte heller oföränderlig i tid och rum, men det betyder inte att den är utbytbar mot vilka andra kulturyttringar som helst. Just vår kultur har en särskild ”passform” som är viktig för vårt välmående, både som individer och folk. Givetvis behöver någonting inte vara hälsosamt enbart för att det är en del av den svenska kulturen, utan det är de sunda och hälsofrämjande kulturyttringarna och traditionerna vi ska bevara, försvara och värna om. Precis som andra etniska grupper värnar om sina.
Det hela bottnar således i den påtagliga särskillnad som råder mellan olika etniska grupper, och som gör att ett och samma resonemang får olika, ibland rakt motsatta, konsekvenser beroende på vilken etnisk grupp det är man betraktar och behandlar. Invandrarnas fördel blir på så sätt svenskarnas förlust.
En grundläggande särskillnad som går att notera mellan olika nationalistiska inriktningar, grupper och individer berör inställningen och förhållandet till olika uttryck för svaghet.[1] Det finns givetvis ett flertal nyanser i synsätten och en slags medelväg som troligtvis omfattar en majoritet av de nationella. Men enkelt och kategoriskt sett betraktar den ena sidan svaghet som något föraktfullt som direkt eller indirekt bör ”rensas ut” (jämför med socialdarwinismens teori om det naturliga urvalet). Detta ansett som en nödvändighet för att skapa och återskapa en livsduglig eller förädlad folkstam och ett funktionellt samhälle. Den andra sidan betraktar istället svaghet som huvudsakligen en följd av ett samhälle som genererar en folklig ohälsa och svaga individer. Alla är inte jämlika, men omfattas av ett grundläggande existensberättigande och människovärde. Uttryck för svaghet avhjälps därmed främst genom att förändra denna samhälleliga grogrund för ohälsa, och genom hälsofrämjande normer vill man skapa mer gynnsamma förutsättningar för välmående, styrka och sundhet.
Enligt min uppfattning kan man alltså inte tala om en djupare ideologisk samstämmighet i förhållningssätten. Samtidigt gör många av de politiskt korrekta rösterna gällande att just förakt för svaghet är en gemensam och grundläggande nämnare för samtliga nationellt relaterade (läs ”högerextrema”) ideologier. En sådan föreställning redogörs exempelvis för i Ofstad; Vårt förakt för svaghet:Nazismens normer och värderingar – och våra egna (1987).[2] Grundtesen som Ofstad för fram är att andra världskrigets nationalsocialism huvudsakligen grundades på samt lämnade efter sig en norm, mentalitet och föreställning som baseras på den starkes rätt att härska över den svage. Värderingar som enligt honom, om än i förminskade drag, införlivas även i det nutida samhället. Dessa djupt förankrade tendenser reproduceras såväl individuellt som kollektivt och bidrar till en strukturell maktidentifikation och maktordning som omfattar såväl individer, grupper, samhällen och nationer. En vinnare som slår sig fram väcker beundran men förloraren förakt. Resursstarka grupper högaktas men de resurssvaga förfördelas och diskrimineras. Ett fåtal supermakter i världen dominerar godtyckligt andra länder under påstådda moraliska och idealistiska förevändningar och så vidare.
Samhälleligt svaghetsförakt?
Ofstads teser, de politiskt korrekta resonemangen till trots, väcker en del intressanta frågor. Som beskrevs inledningsvis upplever jag inte svaghetsförakt, enligt Ofstads definition, som en fråga som förenar samtliga nationalister, utan istället särskiljer dem åt ideologiskt och praktiskt. Men utgör svaghetsförakt en etablerad norm i det nutida samhället? Är det i sådana fall av ondo eller finns det ett värde i detta som inte passerar det politiskt korrekta filtret och därmed osynliggörs eller motsägs?
Man kan, enligt min mening som samhällskritiker, långt ifrån finna fog för påståendet gällande ett entydigt svaghetsförakt eller en lika otvetydig hyllning av styrka i det nutida samhället. En sak som pekar på detta är den politiskt korrekta och förhärskade föreställningen att alla, oavsett till exempel kön eller etnicitet, föds som ett oskrivet blad med exakt samma förutsättningar och ett lika stort värde. Det finns därför inget behov av att särskilja individer för att tillmötesgå och hjälpa dem utveckla individuella, etniska eller könsmässiga förmågor. Istället ska eventuella resurser enligt denna likvärdesprincip läggas på att bibehålla en konstruerad homogenitet, eller skapa den om några verkar sticka iväg för mycket åt ”fel håll” (kvinnor får gärna bli mer manliga, men inte för kvinnliga och så vidare).
Detta blir tydligt till exempel i skolan: Alla är ense om att de som på olika sätt är mindre bemedlade ska få stöd, hjälp och extra resurser. Men blir man kontinuerligt färdig med sina uppgifter långt innan sina klasskamrater så får man gott vänta på att de andra hinner ikapp. Högpresterande individer ses sällan som en, nutida eller framtida, tillgång utan snarare som en form av hot som utmanar den rådande normen. De politiskt korrekta tycks leva med föreställningen att alla former av hierarkier, olikheter samt varierande rollfördelningar, skyldigheter och rättigheter är av ondo på så vis att de skulle skada de svaga och leda till förtryck och Ondska.
Förakt för styrka
Just den politiska korrektheten spelar en avgörande roll i huruvida styrka ska förkastas och motverkas eller glorifieras och hyllas. Det är i enhet med en uppsättning specifika spelregler som avgörandet fälls. En invandrare som ”lyckas mot alla odds”, för det vet vi ju alla hur fruktansvärt hemska levnadsförhållanden de har att tampas med i Sverige till skillnad mot svenskarna som har det förspänt i alla lägen, och blir en hyllad musiker eller idrottsstjärna är tveklöst en hjälte. Detta kan aldrig nog poängteras och lyftas fram i massmediala sammanhang. Är invandraren dessutom kvinna är det jackpott i pk-spelet! Men handlar det istället om en svensk, medelålders man som driver ett framgångsrikt företag fäller man istället ut tentaklerna och börjar ana oråd, för det säger tydligen sig självt att dennes framgång och styrka skett på direkt bekostnad av de svaga.
Kan man prata om ett samhälleligt svaghetsförakt, för det må finnas vissa uttryck som styrker en sådan tes, kan man i sådana fall även prata om ett ”styrkeförakt”. I ”Sosse-Sverige” är alla uttryck för elitism bannlysta. För det är ju tydligen så att elitism är synonymt med förtryck, och handlar inte om att tillvarata resurser och förvalta förmågor som kan komma hela samhället till godo i det långa loppet. Ej heller kan det innebära att samhällelig diversion och individuella och kollektiva olikheter i förmågor, till exempel utifrån ålder, kön eller etnicitet, om de accepteras och anammas, kan harmonisera istället för att konkurrera och på så vis skapa en kollektiv styrka och gemenskap [ironi]. Ett sådant vedertaget synsätt, skulle inte vara så pass rotat i ett samhälle där svaghet föraktades och styrka hyllades, vilket kritiskt tänkande individer troligtvis kan skriva under på.
Med denna text gör jag inga anspråk på att vara ens i närheten av uttömmande i denna fråga, det finns mycket mer att dryfta angående detta. Jag vill dock avslutningsvis hävda att synen på olika former av styrka och prestation som eftersträvansvärda dygder på intet sätt är avhängig ett förakt för svaghet. Det problematiska i ett eventuellt förakt ligger snarare i vad man räknar som ”svaghet” och hur man väljer att förhålla sig till detta fenomen. Med tanke på resonemanget rörande förakt för svaghet som en gemensam och grundläggande nämnare för samtliga nationalister, får man även beakta den utveckling som den svenska nationalismen genomgått. För vill man göra någon form av aktuell och reliabel analys av den/de nationella rörelsen/-erna duger det inte längre med att dra några anmärkningsvärda, lösryckta citat ur Mein Kampf, referera till förakt för svaghet, hat, ondska och ”utrensning”, lika lite som till stupfulla, brölande skinnskallar.
[1] Svaghet är ett mångfacetterat och svårdefinierat begrepp som kan innebära en rad olika saker. Synen på svaghet står i relation till hur det definieras, och det råder således en distinktion även mellan vad svaghet respektive styrka anses innebära. För att inte bli för långdragen kommer jag inte vidare problematisera dessa båda begrepp, även om en sådan begreppsdefinition hade varit nödvändig i en mer uttömmande diskussion. ’Styrka’ och ’svaghet’ borde därmed egentligen omgärdas av citationstecken, men för enkelhetens skull låter jag bli även det.
[2] Harald Ofstad, professor i praktisk filosofi, vars studie har Mein Kampf som huvudkälla och som utifrån denna syftar till att analysera den världsåskådning och ideologi samt de värderingar, normer och identifikationer som Ofstad menar låg till grund för nationalsocialismen och det tyska samhället under andra världskriget.
